millish

Allt är nytt, så nytt så det bränns. Jag har helt enkelt bytt planhalva och arbetar  i dom östra delarna av staden. Gräddan visade sig fanemig vara mer bekvämt söt en sur. 

Här blir man  trevligt bemött av väl artade primadonnor och greve kunder. Man blir över öst av cred så det dänger om det!
Efter att klätt om en och en annan divan och minsta lilla tamburètt så haglar det av vackra ord och komplimanger om arbetet man utfört. Här vänds och vrids inte på sedlbuntarna och de verkar tycka att det är värt var enda lax .

Är det så att kunderna här ser värdet extra stort eftersom  att dom själva inte befattar sig med hantverk eller är det av är ren och skär artighet eller helt enkelt av ärligaste ärlighet, det har jag ingen aning om?

Jag omger mig alltså mest med baroner och ers högheter nu mera och det är kindpussar och exlusiva krutong tyger mest hela dagarna.

Nyss ringde "Sillen" om en exklusiv Bakerbeställning till matsalsgrupp och innan dess hittade jag en diamantring som halkat ned ljupt ljupt ner mellan ank dun plymåerna i den öronlappsfotölj som jag just nu klär i plommon färgad sammet .
Mitt nya arbete är tveklöst händelsernas platts och det slog mig att jag nog är mitt uppe i en däckare.

Det är snart sommar nu,

det vet du, eller vet du?

För du ser väl ut? tittar ut?

eller njuter du av mörkret i ditt betongvånings hus?

Solar dig med micro och data ljus?

Ser om ditt favvo erotic skjut..

va fan vet hut och ta dig ut!

ut och in och bakofram va,

städa bort allt smuts o damm va.

Bakom persiennen där du trycker,

sitter och rycker med lågpris snacs och alk drycker.

Du vet väl inte om det är da eller natt va?

bryr dig inte ett skvatt haa?

Kommer undan jävlig lätt,

skyller på inspirationen och att allt blir riktigt hett!

Få se då, få se vad du gjort,
visa mig vad du gjort som är så stort.

Kan du vakna upp nån gång,

väx upp och bli lång nån gång!

Förlåt,men är så förbannat trött på att aldrig se dig

men endå veta om dig!
trött på att bry mig!

för jag bryr mig, väldigt mycke om dig.

Pulvercity. Staden kallades så efter som den var ett smutsigt knarkträsk under åttiotalet. Nu kallar man den för "Barnens stad" i hopp om att locka barnfamiljer till det sogliga utflyttningskommunen. Man frestar med "Högakusten" och den vackra skärgården, fast jag har inte sett skymten av nån fucking kust sen jag flyttade hit. Sunkstaden är nämligen belägen en avkrok in från högakusten och E4.

Kramfors gemytliga betongkärna är omgiven av illalsinkande pappersbruk och tunga behandlingshem. Jag bor här tillfälligt pga studier och vill inte gärna inte befatta mig med staden förövrigt. Till min stora förskräckelse fick jag nyligen reda på att jag plötsligt är folkbokförd här.

Jag har såna problem med blankett-formulärs-formalitets-shit, så det måste blivit nåt knas då jag skulle fylla i Svensk adressändrings "avhandling" för att göra en liten tillfällig adress ändring. Marla som är uppvuxen här och inte har så mycket tillövers för den lilla norrlandsidyllen skulle bara veta att jag nu mer är en äkta Kramforsbo.

Är man en pizzalover så har man tur eftersom det bara finns pizzerior här. Gillar man knark kan man gå och shoppa loss på ATG-ombudet bland Keno och V75. På mindre en en månad har en pizzeria och en villa brunnit ner på min gata. Det är vardagsmat med ett och ett annat litet mord här och där. Man blir inte förvånad om sin brevlåda sprängs eller om det skjuts skarpt från bakrutan av en Volvo240 nere vid grillen.

Här i pulvercity, barnens stad verkar det nämligen som om allt kan hända.

Funderar på en Hawaai till kvällen.

Rastlöshet

Jag får en känsla att jag behöver nåt, ta nåt, ha nått.

Måla om allt eller klättra jäkligt högt upp på nått.

Vet  inte om man ska ta ett glas vin eller gå en promenad eller både och.

Plötsligt intar vibrationerna inifrån. Det bränner längs skinnet. Pulsen vacklar för att sedan speedas upp i tekno.
Jag har alltid haft det latent.

Året var 1995. Jag var skoltrött och kände mig genomskinlig. Världen stod stilla och jag gjorde allt för att få fart på den.

Det bästa var att hänga med Sibella, en galen halvturkisk tjej i händelsernas centrum. Hon kom från det mögelskadade samhället Vånga mellan pappersbruket och Norrköping. Hon kände varenda kille på Vårgård, som var en anstalt för trasiga ungdomar på glid. Ungdomar vars historia inte kunde jämföras med min trygga.

Det var då jag lärde känna Sonny Roos. Han såg mig. Plötsligt kände jag spänning i mitt annars så inrutade tonårsliv. När Sonny inte  var på Vårgård, bodde han med sin alkoholiserade morsa och sina två bröder på övervåningen i Sibellas familjehus. Det var en gammal nedlagd Konsumaffär, ett asbetsbygge omgett av bilvrak. Sibellas rum hade ett stort skytfönster ut mot vägen.

En dag hörde jag på radion att McDonalds utsatts för ett rån. I samma veva hade jag sett Sonny gräva ner en massa pengar nere vid grillen.

Jag svalde, hade ingen aning om han viste att jag viste, Skulle jag berätta för nåon? Nästa gång vi sågs drog Sonny in mig på den lilla toaletten hos Sibella. Han stog mitt framför mig i det trånga utrymmet, så nära att det hade varit läge för en kyss om situationen varit annorlunda. Men nu var det av en helt annan anledning som Sonny stod så nära att jag kände hans andedräkt.

Sonny var lång, gänglig och krimmo-snygg. Han ögon var blekt vit-blå och fulla av
adrenalin och ilska. Han spottade fram orden rakt i mitt ansikte.

- Du är död om säger nått, du får inte beätta för någon om  pengarna! Inte ens för Sibella, hajar ru? Skrek han. Du är död om du säger något!

Jag lovade på heder och samvete att inte yppa ett ord. Han strök håret från mitt ansikte. Vi var vänner nu när jag bar på hans hemlighet. Sonny tog min hand och hjälpte mig att klättra upp på husets tak, genom takfönstret i deras kök. Han visade mig utsikten från tak-nocken, det var vackert och spännande, som ett äventyr. De följande veckorna viskade Sonny fina saker i mitt öra och emellanåt stal ha fina presenter till mig från H&M nere i centrum.

En dag fick jag och Sibella höra att Curt Cobain var död. Sibella var hemma från skolan i en månad och sörjde.

När jag var hemma med läxor till Sibella kom Sonny ner med kladdkaka som han hade bakat. Vi tre satt  i timmar på golvet i Sibellas Nirvana-tapetserade rum. Sonny berättade allt han läst om Curt. Om Curts ångest, hans magsmärtor och relationen med Cortney Love. Vi grät.

Sonny åkte in för det där McDonaldsrånet till slut. Hela stan  hatade honom vid det här laget, alla utom jag och Sibella.

Vad då? Han hade ju bara velat fixa stålars åt sin morsa så hon kunde renovera badrummet som hon drömde om. Dessutom ville hon ju köpa en cross åt Lill-Robin.

Jag och Sonny Roos kysstes bara en enda gång. Det var i hans morsas Cheva. Våra tänder small ihop så halva min framtand åke ut och rätt ner i Sonnys mage. Han tittade allvarligt på mig och sa att tanden alltid skulle finnas där, så länge han levde.